Animaliskt rött

Precis som du nog redan listat ut av titeln är det naturligtvis de rödfärgande sköldlössen som dagens inlägg ska handla om. Det finns (och har funnits) flera arter runtom i världen som innehåller färgämnena karmin och karmosin (som är snarlika varandra i nyanser).

Jag har valt att inrikta mig på tre olika löss, då de är aktuella för mig som historieåterskapare. Dessa är följande:

Kermeslus – kermes vermilio – karmosin

Polsk koschenillusporphyrophora polonica – karmin

(modern) Koschenillsköldlus – dactylopius coccus – karmin

Anledningen till att jag valt dessa tre är att det finns belägg för två av dem (Kermes, polsk koschenill) under vikingatid, och den tredje (modern koschenill) agerar som nutida substitut för de två första då dessa inte går att få tag på (om du vet om en återförsäljare så hör mer än gärna av dig! Jag är oerhört nyfiken att få göra prover och jämföra de olika lössen).

Karmin har hittats i arkeologiska fynd i bland andra svenska Högom och norska Veien, vilka båda är daterade till 400-500-tal, dvs vendeltid.

Karmosin i sin tur har hittats ryska Novgorod och norska Oseberg, båda vikingatid.

Inga löss av detta slag lever naturligt i Skandinavien, utan föredrar ett betydligt varmare klimat, och de lever alla på värdväxter av olika slag. Kermeslusen lever av bladen på ekträdet Quercus ilex medan den polska koschenillen lever av rotsystemet hos Sclerantus perennis. Den modernare koschenillen återfinns på kaktusarterna Opuntia och Nopalea och föds främst upp i Latinamerika.

Alla dessa tre sköldlöss innehåller stor mängd färgämne, men allra störst koncentration har  de modernare arterna, och detta (tillsammans med det faktum att det är betydligt lättare att skörda löss i mängder från en kaktus ovan jord än att gräva upp ett rotsystem för att plocka dem) gjorde att de under renässansen började konkurrera ut de europeiska arterna. Idag finns det förvisso koschenillodlingar i Europa igen, men såvitt jag vet är de alla avlade på de sydeuropeiska arterna.

Det är endast honorna som är färggivande, och som störst koncentrat finns i dem efter befruktning och precis innan äggläggning. De plockas då från sin värdväxt, dödas och torkas. När de anländer till oss färgare liknar de mest mörkt smågrus med silverskimmer, och vi kan tacka mat- och kosmetikaindustrin för att koschenill fortfarande går att få tag på idag.

De spår av färg från sköldlöss som finns i de vikingatida textilierna är mycket små, och det är därmed troligt att just dessa färger var oerhört exklusiva, kanske till och med mer dyrbara än den blå färgen som vejdeplantan med hjälp av komplicerade färgningsprocesser gav.

Lössens färger vandrar på den rödvioletta skalan, precis som purpur. Ett svagt koschenillbad ger en vackert mild rosa, medan ett starkt bad kan dra åt skarp vinröd. Om en färgar i en järngryta drar det mer åt violett. För att få ut så mycket färg som möjligt bör lössen pulveriseras i mortel innan blötläggning.

Som avslutning tänkte jag bjuda på lite nördfakta, av det enkla skälet att det är ju roligt!

Mellan åren 1758-1858 importerades från Mexiko till främst Europa (men även Asien) i snitt 270 ton koschenill om året, alltså 27 000 ton torkade löss under ett sekel.

Carl von Linné försökte via en lärjunge importera koschenill för uppfödning och studier. Efter en lång väntan anlände till slut en kaktus fylld av sköldlöss till hans residens. Linné var dessvärre inte hemma, utan plantan togs emot av hand trädgårdsmästare vilken omedelbart beslöt att befria den stackars plantan från all ohyra han fann. Efter mycken sökande återfanns slutligen en enda lus, vilken förvisso var en hona men inte en dräktig sådan. Därefter gjordes inga fler försök av Linné att importera koschenill till Sverige.

Om purpur

Kära följare, jag har kommit på den lysande idén att berätta lite om naturlig färgning här på min sida. Som en del i att skapa liv i den året om utöver kalendariet (som normalt sträcker sig från juni-september med tjuvstart i april och bubblare i oktober).

Utöver att utöva färgning en väldans massa (både hemma i köket och i verkstan somt på sommaren även ute på marknader) och därmed skaffa mig en massa erfarenhet, så tycker jag även att det är superkul att läsa på i ämnet. De första grundläggande kunskaperna har jag fått via mina utbildningar på Bäckedal och Sätergläntan, och därefter har jag utvecklats på egen hand och med egna studier.

Jag tänkte inleda min berättarbana med att skriva lite om den kanske mest mytomspunna färgen av de alla: purpur. Färgen purpur fås från gastropod-blötdjur, och bland dessa finner vi purpursnäckor; det finns flera olika snäcksorter som innehåller färgämnet. Vissa har större koncentration än andra (detta kan jämföras med växter som innehåller det blå färgämnet indigotin, där indigoplantan är den växt som innehåller störst koncentrat, medan exempelvis den skandinaviska vejdeplantan innehåller samma färgämne fast i mindre koncentrat).

Purpurfärgen används i princip inte längre idag eftersom snäckorna till stor del utfiskats (ett par av de mest färggivande arterna har till och med utrotats). Jag har sett ett pyttelitet tygprov på violett purpur från ett litet och mycket kontrollerat färgningsexperiment; kanske finns det även någon färgare någonstans i världen som nyttjar purpursnäckornas färger för personligt bruk. Det går nämligen att få ut färg från snäckorna utan att döda dem, men detta ger inte riktigt lika mycket färg och kräver större ansträngning.

Nucella lapillus

Det brukar hävdas att purpurfärgningen har sina rötter i städerna Tyrus och Sidon, vilka tillsammans med Karthago för 3 500 år sedan räknades som feniciernas mäktigaste städer.

Anledningen till att purpursnäckor fiskades ut var dels att färgämnet var så oerhört eftertraktat och dyrbart. Det var en färg för de med allra störst makt i samhället. För att utvinna 1,4 g rent färgämne krävs enligt den tyske kemisten Friedländer ca 12 000 snäckor (från ett arbete som gjordes i början av 1900-talet). Färgämnet är förvisso extremt starkt, men under ett år kunde fenicierna fiska upp miljontals snäckor till sin färgproduktion, och textilierna transporterades över hela den för dem kända världen.

I romarriket hölls purpurfärgen högt och bars av kejsare och ämbetsmän. Ju högre en man stod i rang, desto mer purpur fick han bära i sin dräkt. En lägre stående ämbetsman kunde bära en toga med ett purpurfärgat band längs ena kanten. Även kvinnor av ätt kunde ha purpurfärg i sina festdräkter. I en romersk lagbok från 500-talet finns till och med uppmaningen att tillbe purpursnäckan: ”Murex sacerado randus”. I Sparta däremot sågs färgen med oblida ögon.

”Vi uppfattar gärna det romerska dräktskickets enkelhet, med en kombination av endast vitt, purpur och guld, som sparsmakat och estetiskt tilltalande. Men i det grekiska Sparta uppfattade man däremot denna sammanställning som alltför koloristiskt utmanande. De drakoniskt omutliga spartanerna ansåg att färgning av textila material var att ”bedraga naturen”. Det grekiska ordet ‘solon’ betyder både att färga och att bedraga. De utvisade följdriktigt också de första färgarna ur sin stad.” (Citat G Sandberg).

 

Murex trunkulus

Olika purpursnäckor ger olika nyanser av färg. Olika arbetsmetoder i färgningsprocessen påverkar också färgresultatet. Det är därför lite missvisande att ordet purpur idag används för att beskriva färg. Det enda som en kan vara säker på när någon beskriver en färg som ”purpur” är att den ligger någonstans på den röd-violetta färgskalan, alltifrån en mustig vinröd till en mjuk lavendelblå kulör.

Genom årtusendena utvecklades billigare förfalskningar som såldes under purpurnamnet. Ett knep att förfalska purpur är att färga en röd textil i blåfärg, exempelvis ett kermesfärgat tyg i ett indigobad. Laven orselj ska utan hjälp från andra färggivande ämnen ge en purpuraktig färg, men dess ljushärdighet är låg.

Slutligen några olika snäckor som innehåller purpurfärgen.

Murex brandaris

Purpura haemastoma

Purpura persicaria

Nucella lapillus (som ska finnas längs Sveriges västkust)

 

Blir du taggad att läsa mer om just purpur? Då kan jag varmt rekommendera boken ”Purpur, Krapp, Koschenill -en bok om röda textilier” av Gösta Sandberg

 

Framtida förändringar

Kära besökare, det är dags för mig att komma med ett tillkännagivande: jag har beslutat att avsluta min firma. Det är ett beslut som jag funderat på mycket länge och det togs slutgiltigt när jag skrev på anställningskontraktet för ett heltidsjobb på femskift den här vårsommaren. Nu när jag inte längre jobbar på timme utan har en fast heltidsanställning är det dags att på allvar ta tag i den återhämtning jag behövt i ett par års tid sedan jag mötte den berömda väggen. Under de senaste två åren har jag skalat bort flera olika typer av jobb men jag har insett att om jag ska få ned min stress till en normal nivå måste jag avsluta firman helt.

I praktiken kommer det faktiskt inte att bli någon dramatisk förändring. Jag kommer alltid att hantverka och även fortsättningsvis att åka omkring på marknader med mitt tält för att levandegöra vikingatid och hantverka publikt. Nyfikna personer är som alltid välkomna att ställa frågor om mitt hantverk och om jag har något garn över kommer det inte vara omöjligt att få köpa. Men jag kommer inte att jobba för att ha stora lager i alla möjliga nyanser att sälja och jag kommer heller inte att vara ute efter att locka kunder.

I framtiden kommer mitt återskapande att ske på en privat hobbybasis, mitt hantverkande kommer att ske på mina egna villkor och jag kommer att vara ledig på ett sätt jag inte varit på många år.

Årets evenemang kommer jag att hålla precis som planerat, och det är nu fyra händelser jag ser fram emot väldigt mycket: vikingamarknaden I förfäders Spår, Medeltidsveckan, Arkeologins dag samt Medeltidsmuseets höstmarknad. Firman kommer att avslutas vid årsskiftet, så från och med 2018 kommer jag att befinna mig på marknader och festivaler som privatperson.

Äntligen har jag fött en hemsida

Hej kära värld; här kommer stordåd visas upp, stordåd av både större och mindre slag. Gemensamt för alla är att de kommer vara färglada, kreativa och ganska nördiga.

Marknadsstånd i Visby Medeltidsveckan.

Marknadsstånd i Visby Medeltidsveckan.

Nu finns det äntligen en varglya på internet också och en plats där du kärleksfullt kan stalka mig, både online och se vad jag hittar på i den verkliga världen. Hemsidan kommer däremot inte ersätta mina aktiviteter på varken Facebook eller Instagram, följ mig gärna där också om du inte vill missa ett enda garnnystan, ett enda stygn eller en enda eld.