Solgula toner

Alla som inlett sin bana inom naturlig färgning med att få fram färgen gult räcker upp en hand! 

Gult, denna ljuvliga färg. Under alla mina år som naturlig färgare har jag stött på en hel del åsikter om just gult. Ofta handlar det om att mer eller mindre alla bör ha burit gula kläder eftersom det är så lätt att få tag i gulgivande växter. En kvinna sade en gång till mig: ”gå ut i skogen och plocka vad som helst så får du gult”. Till viss del stämmer det, och mer än en gång har jag tillsammans med andra konstaterat att av alla färggivande växter så ger nog en sisådär 98% gula toner. Övriga två procentenheter ger resten av färgskalan. Vi kan naturligtvis ha fel, jag har inte gett mig djupare in i några efterforskningar kring hur många färggivande växter det finns i världen, och än mindre hur många som ger vilken specifik kulör. Faktum kvarstår dock att den enklaste färg att få fram är just gult.

Ljusäkta?

Gult är generellt den färg som bleks snabbast i jämförelse med andra ljusäkta naturliga färger. Med uttrycket ”ljusäkta” menas färger som står emot solens uv-ljus bra, men ingen färg är helt immun. Förr eller senare bleks allt bara det utsätts för tillräckligt mycket sol. För oss historieåterskapare som bara använder våra plagg ett begränsat antal dagar per år tar det ofta några år innan det märks nån större skillnad. Samtliga färgväxter jag skriver om i detta inlägg är att betrakta som ljusäkta.

Vad färgar en med?

 

 

För oss historieåterskapare finns det belägg för flera sorters växtligheter i gulfärgning, bland annat färglav, lökskal och vau. Personligen har jag (pga den extremt långsamma återväxten) valt att inte färga med lav över huvud taget. Andra får gärna göra det så länge laven inte är fridlyst, men jag avstår.

Yellow X

En sak som är bra att veta när det kommer till belägg för just gul färg i arkeologiska textilfynd är att det finns betydligt fler gula fynd än svar på vad det är som de färgats med. Detta bland annat för att det då textilen analyserats inte funnits metoder för att säkerställa färgämnet. Det kan också vara så att det inte funnits ekonomi eller ens intresse för att göra en djupare analys. Dessa gula färgtoner beskrivs ofta som ”yellow x” eller liknande -dvs någon gulgivande växt.

Lökskal

Många är de som gjort sin allra första färgning med lökskal plockade från affären. Jag hör faktiskt inte till dem (min första färgning var med skägglav från ett träd som var fullständigt översållat av lav och det lilla jag tog märktes inte det minsta -detta var på den tiden jag var beredd att testa bokstavligt talat allt som hade med hantverk att göra, och då ingick även lavfärgning). Få är de vikingamarknader som jag inte ser minst en pågående lökskalsfärgning på. Beroende på hur purjo en vill vara så kan det dock vara bra att veta att det idag äldsta belägget för lökskalsfärgning kommer från 1500-talets Tyskland. Vilken sorts lök som använts till denna textil vet jag inte (därmed har jag ingen som helst koll på ifall det är samma färgämne i detta fynd som i dagens gula lök), och inte heller när lökskalsfärgning började praktiseras i Skandinavien. Men den som ägnar sig åt tysk renässans kan glädjas åt att lökskalsfärgning där är tidsenligt!

Björk (betula pendula)

Att färga med björklöv är något jag verkligen älskar -både för att det blir så vacker färg och för att det är så lättillgängligt! Det är löven från vårtbjörk jag använder, och de kan färgas med både färska och torkade. De kan skördas från det att de börjar existera på våren och ger färg så länge de är gröna. Senast på året jag skördade björklöv var i mitten av november en mild höst. Nyanserna skiljer sig lite under säsongen, och beror bland annat på årstid, väderlek och geografiskt läge. Jag förmodar att det beror på hur de olika färgämnena i löven utvecklas; björklövens gula färg kommer nämligen från två olika flavonoider -quercetin och kaempherol. Till min stora sorg måste jag bekänna att det inte finns några som helst belägg för att björkfärgning ska ha skett under järnåldern. Nu använder jag mig av dessa blad i alla fall, och det beror främst på att jag inte kan odla den mängd jag behöver av vau (se nedan) för att tillfredsställa mitt behov. Jag har valt att finna vårtbjörken trolig då denna växte i Skandinavien under järnåldern och användes till andra saker också. En sak som talar för att jag har fel är att löven kan ha använts till exempelvis djurfoder istället, men tills jag kan odla tillräckligt av det jag behöver av sådant som det finns belägg för så kommer jag att fortsätta färga med björklöv.

Ljung (calluna vulgaris)

Detta är en växt vilken jag som västgöte har ett särdeles varmt förhållande till. Dess starka gula toner kommer från färgämnet myricetin; detta är mer ljusäkta än flavonoiderna i björklöv. Enligt vissa källor ska det finnas belägg för ljungfärgning under järnåldern på Irland. Jag har dock inte lyckats hitta någon hänvisning till specifikt fynd, så helt säker är jag inte. En sak som dock är himla tacksamt med denna växt är att det dels är hela växten som en färgar med, och det går att skörda den i stort sett året runt! Det går alltså bokstavligt talat att gå ut mitt i vintern, skyffla bort en halvmeter snö, plocka på sig lite ljung och gå hem och färga med den. Synnerligen praktiskt om en av någon anledning inte har tillgång till något som plockats och torkat under ordinarie säsong (dvs sommaren).

Vau (reseda luteola)

Sist, men sannerligen inte minst, ska detta gyllengula inlägg handla om vau, eller färgreseda som växten också kallas. Vau är den växt som har starkast belägg för färgning under järnåldern, eftersom den innehåller färgämnet luteolin, och detta har hittats i flera fynd, bland andra danska Huldremose och svenska Högom. Luteolin finns iofs i fler växter än vau, exempelvis ängsskära (serratula tinctoria) och färgginst (genista tinctoria), så en behöver inte känna sig helt låst vid vau om en inte vill. Min personliga erfarenhet är dock att vau är den av dessa tre som är lättast att odla. En färgar med de gröna bladen, och precis som med alla andra växter så fungerar det alldeles utmärkt att färga med både färska och torkade blad. Luteolinets stora fördel är att den är den mest ljusäkta av alla ämnen jag nämnt i detta inlägg. När en färgar med vau får en alltså inte bara en för järnåldern tidsenlig gul utan också en riktigt uv-tålig sådan! Tänk så praktiskt.

Animaliskt rött

Precis som du nog redan listat ut av titeln är det naturligtvis de rödfärgande sköldlössen som dagens inlägg ska handla om. Det finns (och har funnits) flera arter runtom i världen som innehåller färgämnena karmin och karmosin (som är snarlika varandra i nyanser).

Jag har valt att inrikta mig på tre olika löss, då de är aktuella för mig som historieåterskapare. Dessa är följande:

Kermeslus – kermes vermilio – karmosin

Polsk koschenillusporphyrophora polonica – karmin

(modern) Koschenillsköldlus – dactylopius coccus – karmin

Anledningen till att jag valt dessa tre är att det finns belägg för två av dem (Kermes, polsk koschenill) under vikingatid, och den tredje (modern koschenill) agerar som nutida substitut för de två första då dessa inte går att få tag på (om du vet om en återförsäljare så hör mer än gärna av dig! Jag är oerhört nyfiken att få göra prover och jämföra de olika lössen).

Karmin har hittats i arkeologiska fynd i bland andra svenska Högom och norska Veien, vilka båda är daterade till 400-500-tal, dvs vendeltid.

Karmosin i sin tur har hittats ryska Novgorod och norska Oseberg, båda vikingatid.

Inga löss av detta slag lever naturligt i Skandinavien, utan föredrar ett betydligt varmare klimat, och de lever alla på värdväxter av olika slag. Kermeslusen lever av bladen på ekträdet Quercus ilex medan den polska koschenillen lever av rotsystemet hos Sclerantus perennis. Den modernare koschenillen återfinns på kaktusarterna Opuntia och Nopalea och föds främst upp i Latinamerika.

Alla dessa tre sköldlöss innehåller stor mängd färgämne, men allra störst koncentration har  de modernare arterna, och detta (tillsammans med det faktum att det är betydligt lättare att skörda löss i mängder från en kaktus ovan jord än att gräva upp ett rotsystem för att plocka dem) gjorde att de under renässansen började konkurrera ut de europeiska arterna. Idag finns det förvisso koschenillodlingar i Europa igen, men såvitt jag vet är de alla avlade på de sydeuropeiska arterna.

Det är endast honorna som är färggivande, och som störst koncentrat finns i dem efter befruktning och precis innan äggläggning. De plockas då från sin värdväxt, dödas och torkas. När de anländer till oss färgare liknar de mest mörkt smågrus med silverskimmer, och vi kan tacka mat- och kosmetikaindustrin för att koschenill fortfarande går att få tag på idag.

De spår av färg från sköldlöss som finns i de vikingatida textilierna är mycket små, och det är därmed troligt att just dessa färger var oerhört exklusiva, kanske till och med mer dyrbara än den blå färgen som vejdeplantan med hjälp av komplicerade färgningsprocesser gav.

Lössens färger vandrar på den rödvioletta skalan, precis som purpur. Ett svagt koschenillbad ger en vackert mild rosa, medan ett starkt bad kan dra åt skarp vinröd. Om en färgar i en järngryta drar det mer åt violett. För att få ut så mycket färg som möjligt bör lössen pulveriseras i mortel innan blötläggning.

Som avslutning tänkte jag bjuda på lite nördfakta, av det enkla skälet att det är ju roligt!

Mellan åren 1758-1858 importerades från Mexiko till främst Europa (men även Asien) i snitt 270 ton koschenill om året, alltså 27 000 ton torkade löss under ett sekel.

Carl von Linné försökte via en lärjunge importera koschenill för uppfödning och studier. Efter en lång väntan anlände till slut en kaktus fylld av sköldlöss till hans residens. Linné var dessvärre inte hemma, utan plantan togs emot av hand trädgårdsmästare vilken omedelbart beslöt att befria den stackars plantan från all ohyra han fann. Efter mycken sökande återfanns slutligen en enda lus, vilken förvisso var en hona men inte en dräktig sådan. Därefter gjordes inga fler försök av Linné att importera koschenill till Sverige.

Om purpur

Kära följare, jag har kommit på den lysande idén att berätta lite om naturlig färgning här på min sida. Som en del i att skapa liv i den året om utöver kalendariet (som normalt sträcker sig från juni-september med tjuvstart i april och bubblare i oktober).

Utöver att utöva färgning en väldans massa (både hemma i köket och i verkstan somt på sommaren även ute på marknader) och därmed skaffa mig en massa erfarenhet, så tycker jag även att det är superkul att läsa på i ämnet. De första grundläggande kunskaperna har jag fått via mina utbildningar på Bäckedal och Sätergläntan, och därefter har jag utvecklats på egen hand och med egna studier.

Jag tänkte inleda min berättarbana med att skriva lite om den kanske mest mytomspunna färgen av de alla: purpur. Färgen purpur fås från gastropod-blötdjur, och bland dessa finner vi purpursnäckor; det finns flera olika snäcksorter som innehåller färgämnet. Vissa har större koncentration än andra (detta kan jämföras med växter som innehåller det blå färgämnet indigotin, där indigoplantan är den växt som innehåller störst koncentrat, medan exempelvis den skandinaviska vejdeplantan innehåller samma färgämne fast i mindre koncentrat).

Purpurfärgen används i princip inte längre idag eftersom snäckorna till stor del utfiskats (ett par av de mest färggivande arterna har till och med utrotats). Jag har sett ett pyttelitet tygprov på violett purpur från ett litet och mycket kontrollerat färgningsexperiment; kanske finns det även någon färgare någonstans i världen som nyttjar purpursnäckornas färger för personligt bruk. Det går nämligen att få ut färg från snäckorna utan att döda dem, men detta ger inte riktigt lika mycket färg och kräver större ansträngning.

Nucella lapillus

Det brukar hävdas att purpurfärgningen har sina rötter i städerna Tyrus och Sidon, vilka tillsammans med Karthago för 3 500 år sedan räknades som feniciernas mäktigaste städer.

Anledningen till att purpursnäckor fiskades ut var dels att färgämnet var så oerhört eftertraktat och dyrbart. Det var en färg för de med allra störst makt i samhället. För att utvinna 1,4 g rent färgämne krävs enligt den tyske kemisten Friedländer ca 12 000 snäckor (från ett arbete som gjordes i början av 1900-talet). Färgämnet är förvisso extremt starkt, men under ett år kunde fenicierna fiska upp miljontals snäckor till sin färgproduktion, och textilierna transporterades över hela den för dem kända världen.

I romarriket hölls purpurfärgen högt och bars av kejsare och ämbetsmän. Ju högre en man stod i rang, desto mer purpur fick han bära i sin dräkt. En lägre stående ämbetsman kunde bära en toga med ett purpurfärgat band längs ena kanten. Även kvinnor av ätt kunde ha purpurfärg i sina festdräkter. I en romersk lagbok från 500-talet finns till och med uppmaningen att tillbe purpursnäckan: ”Murex sacerado randus”. I Sparta däremot sågs färgen med oblida ögon.

”Vi uppfattar gärna det romerska dräktskickets enkelhet, med en kombination av endast vitt, purpur och guld, som sparsmakat och estetiskt tilltalande. Men i det grekiska Sparta uppfattade man däremot denna sammanställning som alltför koloristiskt utmanande. De drakoniskt omutliga spartanerna ansåg att färgning av textila material var att ”bedraga naturen”. Det grekiska ordet ‘solon’ betyder både att färga och att bedraga. De utvisade följdriktigt också de första färgarna ur sin stad.” (Citat G Sandberg).

 

Murex trunkulus

Olika purpursnäckor ger olika nyanser av färg. Olika arbetsmetoder i färgningsprocessen påverkar också färgresultatet. Det är därför lite missvisande att ordet purpur idag används för att beskriva färg. Det enda som en kan vara säker på när någon beskriver en färg som ”purpur” är att den ligger någonstans på den röd-violetta färgskalan, alltifrån en mustig vinröd till en mjuk lavendelblå kulör.

Genom årtusendena utvecklades billigare förfalskningar som såldes under purpurnamnet. Ett knep att förfalska purpur är att färga en röd textil i blåfärg, exempelvis ett kermesfärgat tyg i ett indigobad. Laven orselj ska utan hjälp från andra färggivande ämnen ge en purpuraktig färg, men dess ljushärdighet är låg.

Slutligen några olika snäckor som innehåller purpurfärgen.

Murex brandaris

Purpura haemastoma

Purpura persicaria

Nucella lapillus (som ska finnas längs Sveriges västkust)

 

Blir du taggad att läsa mer om just purpur? Då kan jag varmt rekommendera boken ”Purpur, Krapp, Koschenill -en bok om röda textilier” av Gösta Sandberg

 

Framtida förändringar

Kära besökare, det är dags för mig att komma med ett tillkännagivande: jag har beslutat att avsluta min firma. Det är ett beslut som jag funderat på mycket länge och det togs slutgiltigt när jag skrev på anställningskontraktet för ett heltidsjobb på femskift den här vårsommaren. Nu när jag inte längre jobbar på timme utan har en fast heltidsanställning är det dags att på allvar ta tag i den återhämtning jag behövt i ett par års tid sedan jag mötte den berömda väggen. Under de senaste två åren har jag skalat bort flera olika typer av jobb men jag har insett att om jag ska få ned min stress till en normal nivå måste jag avsluta firman helt.

I praktiken kommer det faktiskt inte att bli någon dramatisk förändring. Jag kommer alltid att hantverka och även fortsättningsvis att åka omkring på marknader med mitt tält för att levandegöra vikingatid och hantverka publikt. Nyfikna personer är som alltid välkomna att ställa frågor om mitt hantverk och om jag har något garn över kommer det inte vara omöjligt att få köpa. Men jag kommer inte att jobba för att ha stora lager i alla möjliga nyanser att sälja och jag kommer heller inte att vara ute efter att locka kunder.

I framtiden kommer mitt återskapande att ske på en privat hobbybasis, mitt hantverkande kommer att ske på mina egna villkor och jag kommer att vara ledig på ett sätt jag inte varit på många år.

Årets evenemang kommer jag att hålla precis som planerat, och det är nu fyra händelser jag ser fram emot väldigt mycket: vikingamarknaden I förfäders Spår, Medeltidsveckan, Arkeologins dag samt Medeltidsmuseets höstmarknad. Firman kommer att avslutas vid årsskiftet, så från och med 2018 kommer jag att befinna mig på marknader och festivaler som privatperson.

Äntligen har jag fött en hemsida

Hej kära värld; här kommer stordåd visas upp, stordåd av både större och mindre slag. Gemensamt för alla är att de kommer vara färglada, kreativa och ganska nördiga.

Marknadsstånd i Visby Medeltidsveckan.

Marknadsstånd i Visby Medeltidsveckan.

Nu finns det äntligen en varglya på internet också och en plats där du kärleksfullt kan stalka mig, både online och se vad jag hittar på i den verkliga världen. Hemsidan kommer däremot inte ersätta mina aktiviteter på varken Facebook eller Instagram, följ mig gärna där också om du inte vill missa ett enda garnnystan, ett enda stygn eller en enda eld.