Solgula toner

Alla som inlett sin bana inom naturlig färgning med att få fram färgen gult räcker upp en hand! 

Gult, denna ljuvliga färg. Under alla mina år som naturlig färgare har jag stött på en hel del åsikter om just gult. Ofta handlar det om att mer eller mindre alla bör ha burit gula kläder eftersom det är så lätt att få tag i gulgivande växter. En kvinna sade en gång till mig: ”gå ut i skogen och plocka vad som helst så får du gult”. Till viss del stämmer det, och mer än en gång har jag tillsammans med andra konstaterat att av alla färggivande växter så ger nog en sisådär 98% gula toner. Övriga två procentenheter ger resten av färgskalan. Vi kan naturligtvis ha fel, jag har inte gett mig djupare in i några efterforskningar kring hur många färggivande växter det finns i världen, och än mindre hur många som ger vilken specifik kulör. Faktum kvarstår dock att den enklaste färg att få fram är just gult.

Ljusäkta?

Gult är generellt den färg som bleks snabbast i jämförelse med andra ljusäkta naturliga färger. Med uttrycket ”ljusäkta” menas färger som står emot solens uv-ljus bra, men ingen färg är helt immun. Förr eller senare bleks allt bara det utsätts för tillräckligt mycket sol. För oss historieåterskapare som bara använder våra plagg ett begränsat antal dagar per år tar det ofta några år innan det märks nån större skillnad. Samtliga färgväxter jag skriver om i detta inlägg är att betrakta som ljusäkta.

Vad färgar en med?

 

 

För oss historieåterskapare finns det belägg för flera sorters växtligheter i gulfärgning, bland annat färglav, lökskal och vau. Personligen har jag (pga den extremt långsamma återväxten) valt att inte färga med lav över huvud taget. Andra får gärna göra det så länge laven inte är fridlyst, men jag avstår.

Yellow X

En sak som är bra att veta när det kommer till belägg för just gul färg i arkeologiska textilfynd är att det finns betydligt fler gula fynd än svar på vad det är som de färgats med. Detta bland annat för att det då textilen analyserats inte funnits metoder för att säkerställa färgämnet. Det kan också vara så att det inte funnits ekonomi eller ens intresse för att göra en djupare analys. Dessa gula färgtoner beskrivs ofta som ”yellow x” eller liknande -dvs någon gulgivande växt.

Lökskal

Många är de som gjort sin allra första färgning med lökskal plockade från affären. Jag hör faktiskt inte till dem (min första färgning var med skägglav från ett träd som var fullständigt översållat av lav och det lilla jag tog märktes inte det minsta -detta var på den tiden jag var beredd att testa bokstavligt talat allt som hade med hantverk att göra, och då ingick även lavfärgning). Få är de vikingamarknader som jag inte ser minst en pågående lökskalsfärgning på. Beroende på hur purjo en vill vara så kan det dock vara bra att veta att det idag äldsta belägget för lökskalsfärgning kommer från 1500-talets Tyskland. Vilken sorts lök som använts till denna textil vet jag inte (därmed har jag ingen som helst koll på ifall det är samma färgämne i detta fynd som i dagens gula lök), och inte heller när lökskalsfärgning började praktiseras i Skandinavien. Men den som ägnar sig åt tysk renässans kan glädjas åt att lökskalsfärgning där är tidsenligt!

Björk (betula pendula)

Att färga med björklöv är något jag verkligen älskar -både för att det blir så vacker färg och för att det är så lättillgängligt! Det är löven från vårtbjörk jag använder, och de kan färgas med både färska och torkade. De kan skördas från det att de börjar existera på våren och ger färg så länge de är gröna. Senast på året jag skördade björklöv var i mitten av november en mild höst. Nyanserna skiljer sig lite under säsongen, och beror bland annat på årstid, väderlek och geografiskt läge. Jag förmodar att det beror på hur de olika färgämnena i löven utvecklas; björklövens gula färg kommer nämligen från två olika flavonoider -quercetin och kaempherol. Till min stora sorg måste jag bekänna att det inte finns några som helst belägg för att björkfärgning ska ha skett under järnåldern. Nu använder jag mig av dessa blad i alla fall, och det beror främst på att jag inte kan odla den mängd jag behöver av vau (se nedan) för att tillfredsställa mitt behov. Jag har valt att finna vårtbjörken trolig då denna växte i Skandinavien under järnåldern och användes till andra saker också. En sak som talar för att jag har fel är att löven kan ha använts till exempelvis djurfoder istället, men tills jag kan odla tillräckligt av det jag behöver av sådant som det finns belägg för så kommer jag att fortsätta färga med björklöv.

Ljung (calluna vulgaris)

Detta är en växt vilken jag som västgöte har ett särdeles varmt förhållande till. Dess starka gula toner kommer från färgämnet myricetin; detta är mer ljusäkta än flavonoiderna i björklöv. Enligt vissa källor ska det finnas belägg för ljungfärgning under järnåldern på Irland. Jag har dock inte lyckats hitta någon hänvisning till specifikt fynd, så helt säker är jag inte. En sak som dock är himla tacksamt med denna växt är att det dels är hela växten som en färgar med, och det går att skörda den i stort sett året runt! Det går alltså bokstavligt talat att gå ut mitt i vintern, skyffla bort en halvmeter snö, plocka på sig lite ljung och gå hem och färga med den. Synnerligen praktiskt om en av någon anledning inte har tillgång till något som plockats och torkat under ordinarie säsong (dvs sommaren).

Vau (reseda luteola)

Sist, men sannerligen inte minst, ska detta gyllengula inlägg handla om vau, eller färgreseda som växten också kallas. Vau är den växt som har starkast belägg för färgning under järnåldern, eftersom den innehåller färgämnet luteolin, och detta har hittats i flera fynd, bland andra danska Huldremose och svenska Högom. Luteolin finns iofs i fler växter än vau, exempelvis ängsskära (serratula tinctoria) och färgginst (genista tinctoria), så en behöver inte känna sig helt låst vid vau om en inte vill. Min personliga erfarenhet är dock att vau är den av dessa tre som är lättast att odla. En färgar med de gröna bladen, och precis som med alla andra växter så fungerar det alldeles utmärkt att färga med både färska och torkade blad. Luteolinets stora fördel är att den är den mest ljusäkta av alla ämnen jag nämnt i detta inlägg. När en färgar med vau får en alltså inte bara en för järnåldern tidsenlig gul utan också en riktigt uv-tålig sådan! Tänk så praktiskt.