Animaliskt rött

Precis som du nog redan listat ut av titeln är det naturligtvis de rödfärgande sköldlössen som dagens inlägg ska handla om. Det finns (och har funnits) flera arter runtom i världen som innehåller färgämnena karmin och karmosin (som är snarlika varandra i nyanser).

Jag har valt att inrikta mig på tre olika löss, då de är aktuella för mig som historieåterskapare. Dessa är följande:

Kermeslus – kermes vermilio – karmosin

Polsk koschenillusporphyrophora polonica – karmin

(modern) Koschenillsköldlus – dactylopius coccus – karmin

Anledningen till att jag valt dessa tre är att det finns belägg för två av dem (Kermes, polsk koschenill) under vikingatid, och den tredje (modern koschenill) agerar som nutida substitut för de två första då dessa inte går att få tag på (om du vet om en återförsäljare så hör mer än gärna av dig! Jag är oerhört nyfiken att få göra prover och jämföra de olika lössen).

Karmin har hittats i arkeologiska fynd i bland andra svenska Högom och norska Veien, vilka båda är daterade till 400-500-tal, dvs vendeltid.

Karmosin i sin tur har hittats ryska Novgorod och norska Oseberg, båda vikingatid.

Inga löss av detta slag lever naturligt i Skandinavien, utan föredrar ett betydligt varmare klimat, och de lever alla på värdväxter av olika slag. Kermeslusen lever av bladen på ekträdet Quercus ilex medan den polska koschenillen lever av rotsystemet hos Sclerantus perennis. Den modernare koschenillen återfinns på kaktusarterna Opuntia och Nopalea och föds främst upp i Latinamerika.

Alla dessa tre sköldlöss innehåller stor mängd färgämne, men allra störst koncentration har  de modernare arterna, och detta (tillsammans med det faktum att det är betydligt lättare att skörda löss i mängder från en kaktus ovan jord än att gräva upp ett rotsystem för att plocka dem) gjorde att de under renässansen började konkurrera ut de europeiska arterna. Idag finns det förvisso koschenillodlingar i Europa igen, men såvitt jag vet är de alla avlade på de sydeuropeiska arterna.

Det är endast honorna som är färggivande, och som störst koncentrat finns i dem efter befruktning och precis innan äggläggning. De plockas då från sin värdväxt, dödas och torkas. När de anländer till oss färgare liknar de mest mörkt smågrus med silverskimmer, och vi kan tacka mat- och kosmetikaindustrin för att koschenill fortfarande går att få tag på idag.

De spår av färg från sköldlöss som finns i de vikingatida textilierna är mycket små, och det är därmed troligt att just dessa färger var oerhört exklusiva, kanske till och med mer dyrbara än den blå färgen som vejdeplantan med hjälp av komplicerade färgningsprocesser gav.

Lössens färger vandrar på den rödvioletta skalan, precis som purpur. Ett svagt koschenillbad ger en vackert mild rosa, medan ett starkt bad kan dra åt skarp vinröd. Om en färgar i en järngryta drar det mer åt violett. För att få ut så mycket färg som möjligt bör lössen pulveriseras i mortel innan blötläggning.

Som avslutning tänkte jag bjuda på lite nördfakta, av det enkla skälet att det är ju roligt!

Mellan åren 1758-1858 importerades från Mexiko till främst Europa (men även Asien) i snitt 270 ton koschenill om året, alltså 27 000 ton torkade löss under ett sekel.

Carl von Linné försökte via en lärjunge importera koschenill för uppfödning och studier. Efter en lång väntan anlände till slut en kaktus fylld av sköldlöss till hans residens. Linné var dessvärre inte hemma, utan plantan togs emot av hand trädgårdsmästare vilken omedelbart beslöt att befria den stackars plantan från all ohyra han fann. Efter mycken sökande återfanns slutligen en enda lus, vilken förvisso var en hona men inte en dräktig sådan. Därefter gjordes inga fler försök av Linné att importera koschenill till Sverige.